Ödetorpet på Hunneberg

Nu när solen hänger kvar i himlavalvet en bra bit in på kvällskvisten kan jag med gott samvete tillbringa eftermiddagen på Hunneberg. 


Det finns platser kvar att besöka och jag kan lika gärna käka middag på en plats där det bott folk ända sedan mitten av 1600-talet. 


En brant trappa leder mig ner till en spång. På andra sidan sumpmarken går det brant uppför och jag får ta av mig kepsen för att min tunna kalufs ska andas. 


En fantastisk plats öppnar sig. Framför mig ser jag den gamla jordkällaren. Ett monument över en svunnen tid. 


Ödetorpets vackra jordkällare.


Till vänster ser jag spisröset. Det är vackert inramat av grundstenen som en gång stolt bar upp torpet. Tegelstenar ligger i dagen och tidens tand gör sitt. 


Tegel från spisen.


Svin av den vilda sorten har gått lös på äng och mark. Det som en gång legat i träda kommer åter fram och får vädra vårens friska luft. Rester av läderkängor, glasflaskor och porslin syns lite varstans. 


Vem var det som bar denna en gång i tiden?

Kan det vara ett bläckhorn?



Jag värmer middagen i lä av skogens grenverk. Kaffet smakar extra bra när det serveras i skogens vardagsrum. 


Ödetorpet har varit skogsvaktarbostad under 1700-talet. Löneboställe till Segolstorp under 1800-talet. Efter nedläggningen 1894 blev det skogsarbetarförläggning. Under kriget på 1940-talet internerades estniska sjömän här. Torpet revs någon gång på 1950-talet. 


Mat smakar bättre utomhus.

Jag bryter min lilla förläggning och tar mig upp till bilen. Tankarna far hit och dit som alltid när jag har varit på en historisk plats. Bergen har ännu en gång levererat. 


Kommentarer

  1. Fint inlägg och lite spännande..👏🤗 Nicki..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nicki! Kul att du hänger med här.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg